jag har valt ett yrke som ger mig så mycket kärlek, men också så mycket ångest och sorg. det är tur att kärleken väger upp det, för det finns inget som slår när en patient lyser upp och man hör i rösten att han är glad ända in i själen att man faktiskt är där! ingenting värmer så mycket som när en skrynklig hand tar tag i din, och ett par gråa ögon med så mycket minnen kollar in i dina och berättar om sitt liv, eller öppnar upp sig om sina känslor av att ligga inne på sjukhuset.
Sen finns det delar jag skulle vilja vara utan, larm som tjuter, alla springer men det finns inget man kan göra. Man stryker bort lite hår från någons ansikte, man viskar för att visa mer respekt än man någonsin gjort mot någon levande. Man sluter någons ögon som stirrar tomt ut i intet. Men att ändå, ändå få ta en del av det lugna, fina och fridfulla.. Kanske jag inte skulle vilja vara utan det ändå? Kanske det hjälper mig att se saker på ett annat sätt på ett annat ställe i livet?
Det är en balansgång genom att visa känslor och stänga av alla känslor. Empati, inte sympati. Varje dag får jag påminna mig om detta - att på ett professionellt sätt involvera mig med mina patienter. Men inte låta det gå för långt så att personens sjukdom och bekymmer trycker ner mig.
När livet når sitt slut för någon, är det svårt att stå bredvid och stänga av alla personliga känslor. Man är ju faktiskt bara människa. Och ibland får man vara svag, och falla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar