man blev född med en orolig själ, in till en stor värld med alldeles för mycket valmöjligheter, alldeles för lite tid, och alldeles för lite pengar. det finns så mycket att göra, det finns så mycket att se och allt kostar pengar. jag blir aldrig nöjd.. jag vandrar omkring utan mål och blir aldrig någonsin nöjd. det är psykiskt utmattande... jag vill inte vara så, jag vill leva NU. ta vara på varje dag och se vart livet tar mig.. inte ta livet dit jag vill att det ska ta mig. för det funkar aldrig så, det blir bara förväntningar som inte uppfylls och man är snart tillbaka på ruta 1. jag är rädd för att en dag vakna upp och känna att livet runnit ifrån mig, men ändå är jag 20 år och har hunnit med mycket mer än vad folk som är dubbelt så gammal som mig har. dagens bekräftelsebehov tar kålen på mig, överallt finns bilder, statusuppdateringar och blogginlägg om resor, äventyr, det ena bättre än det andra. Planer smids på facebook och delas med till alla - jag ska inte säga nått jag är likadan- men det tär på mig. Att se hur alla andra får ut och resa, göra samma sak som jag vill. dom har tiden, och pengarna som jag saknar. Det värsta är att jag vet hur det egentligen ser ut, allt är inte guld och gröna skogar även om statusuppdateringen i detta då verkar som det.. och jag har många gånger kollat på mina bilder från USA och tänkt; vad kul vi verkar ha, så kul var det ju inte.. ändå är man inte nöjd med det man har. jag har varit på språkresa, praktik resa till sydafrika, en halvt misslyckad charter till cypern, jag har BOTT i USA, varit i mexico, canada, sett hela södra USA och jag är 20 år... varför kan jag inte nöja mig med det i detta nu? nej för alla andra gör något annat, och det känns som att dom gör mer, dom har ett mer spännande liv än vad jag har.. nu är ju jaf tillbaka i den gråa vardagen - nu räknas inte jag längre. nu är jag en tråkig medelsvensson som går till jobbet varje dag och inte har någon spänning. jag är helt enkelt rädd för vardagen.. japp så är det.. vardagsfobi.. och en känsla av att man måste bli bekräftad och vara störst, bäst vackrast och ha det mest spännande livet.

ja, jag har inte använt mellanrum men det är med mening... man ska inte orka läsa detta jag var bara tvungen att spy ur mig

helg?

Detta skulle vara en hel ledig helg, helt plötsligt står jag här och ska jobba dag både lördag och söndag. Lugnare helger har man sällan skådat! Å andra sidan så är jag ledig onsdag, torsdag, fredag och även lördag nästa vecka! så då får jag vila upp mig. lika bra att vänja sig nu när man ska bli 100%!

äntligen

iPhone 5 <3

100

Har gått och blivit med 100% tills vidare tjänst på <3 avdelningen samt MAVA. Kommer vara som en slags, resurspool på nått sätt, med hjärtavdelningen som min hemavdelning. Förstår inte riktigt, men jag vet att jag är överlycklig över att vara 20 år och blivit erbjuden 100% fast tjänst inom landstinget!

RECKONING SONG

One day, baby, we'll be old oh baby we'll be old think about the stories that we could have told

MITT YRKE

jag har valt ett yrke som ger mig så mycket kärlek, men också så mycket ångest och sorg. det är tur att kärleken väger upp det, för det finns inget som slår när en patient lyser upp och man hör i rösten att han är glad ända in i själen att man faktiskt är där! ingenting värmer så mycket som när en skrynklig hand tar tag i din, och ett par gråa ögon med så mycket minnen kollar in i dina och berättar om sitt liv, eller öppnar upp sig om sina känslor av att ligga inne på sjukhuset.

Sen finns det delar jag skulle vilja vara utan, larm som tjuter, alla springer men det finns inget man kan göra. Man stryker bort lite hår från någons ansikte, man viskar för att visa mer respekt än man någonsin gjort mot någon levande. Man sluter någons ögon som stirrar tomt ut i intet. Men att ändå, ändå få ta en del av det lugna, fina och fridfulla.. Kanske jag inte skulle vilja vara utan det ändå? Kanske det hjälper mig att se saker på ett annat sätt på ett annat ställe i livet?

Det är en balansgång genom att visa känslor och stänga av alla känslor. Empati, inte sympati. Varje dag får jag påminna mig om detta - att på ett professionellt sätt involvera mig med mina patienter. Men inte låta det gå för långt så att personens sjukdom och bekymmer trycker ner mig.

När livet når sitt slut för någon, är det svårt att stå bredvid och stänga av alla personliga känslor. Man är ju faktiskt bara människa. Och ibland får man vara svag, och falla.

kväll

har jobbat kväll sen i söndags, och inser nu hur mycket av sitt socialliv man tappar! Alla är ju på jobbet eller i skolan på förmiddagen, och när jag börjar jobba, kommer alla hem. Sämst! Enda positiva är sovmorgon så jag får väl vara glad för den då!